saabinaduvet

Vi i sverige tror att slakt går till på ett snällt sätt, att man skjuter dom i huvudet och dom dör direkt, folk som skämtar om slakt och tror att dom är coola för att dom tror att dom kan slakta ett djur är inte kloka. Jag får höra sånt varje dag och jag blir så arg när dom inte vet hur de går till. 

Nu tänkte jag skriva om hur de precis går till, jag hoppas att ni som läser de här aldrig någonsin skämtarom de igen.

KOSSAN.

Obedövade kor stängs in i en ställning som mest liknar en torktumlare, vänds upp-och-ned på ett för kor helt onaturligt och plågsamt sätt, för att slutligen få strupen avskuren.

Det är inget litet snitt, som en del försöker göra gällande. Det handlar om ett jättestort operativt ingrepp utan bedövning. I alla andra sammanhang skulle dom som va veterinärer omedelbart bli fråntagen sin legitimation om dom gjorde något liknande.

Trots att nerver, artärer, mat- och luftstrupe skärs av kan djuret vara vid medvetande flera minuter. Kniven når inte två stora artärer bakom halskotpelaren som fortsätter att pumpa upp blod i djurets hjärna.

En kartläggning visade att det tog upp till elva minuter innan djuret dött av blodförlust. I genomsnitt tog det 4–5 minuter.

Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer.

När tempot skruvas upp i slakterierna – ofta slaktas ett djur i minuten vid de stora anläggningarna – hinner djuren ofta inte dö innan de släpps lösa, djuren matas vidare längs det löpande bandet eller helt enkelt vinglar runt på golvet i dödskamp.

GRISEN.

Många små grisar kommer till världen direkt på hårda betonggolv, och de kommer att leva och dö utan att någonsin ha upplevt något annat. Enligt lag ska alla grisar, men framför allt suggor som snart ska föda, ges tillgång till ”strö av halm eller annat jämförbart material”. Vilda grisar som ska föda bygger ett avancerat bo av grenar och mossa, så välisolerat att det håller en temperatur på 20 grader även om grisarna föds på vintern.

När griskultingarna bara är en månad gamla tas de ifrån sin mamma, så att hon ska kunna insemineras igen. Naturligt diar grisar i fyra månader, och lever i nära kontakt med sin mamma mycket längre än så.

När grisarna är tre månader gamla och väger cirka 25 kilo klassas de som slaktsvin, vilket ofta innebär att de säljs till en annan gård. De grupperas med andra grisar av samma vikt, där en box på nio kvadratmeter kan rymma tio individer. De får leva i dessa boxar i ytterligare omkring tre månader innan de skickas till slakt, vid en vikt på runt 100 kilo. Man har avlat grisar för en extremt snabb tillväxt, något som ger djuren problem med bland annat smärta i ben och leder.

Det är inte bara trångt i slaktsvinsstallet, det är också smutsigt, bullrigt, och oerhört dålig luftkvalitet. Var tionde gris har problem med luftvägsinflammationer på grund av ammoniak och damm, och då lever de ändå bara sex månader. Grisar, som är mycket renliga djur – och som, om de får välja, håller sin toalettplats långt ifrån mat och sovplatser – tvingas leva i sin egen avföring.

Vissa grisar blir apatiska av den kala miljön i köttfabrikerna. De sitter då och stirrar framför sig med tom blick, andra utvecklar stereotypa beteenden som att bita på gallren. Det förekommer att grisar skrapar sina trynen blodiga mot betonggolvet i desperata försök att få göra det trynen är till för – böka i jord. Grisar biter av varandra svansar och öron i sin desperata jakt på något att göra. En svensk studie från 2004 visade att 7 procent av grisarna har skadade svansar.

Varje år dödas tre miljoner grisar på svenska slakterier. Det är en gris var tionde sekund. Det går oftast till så att grisarna motas in i en slags hiss som leder ner i ett koldioxidschakt. Grisarna tvingas att andas in gasen, som sticker i lungorna och ger dem kvävningskänslor.

Total panik utbryter i den trånga hissen. Efter någon minut är grisarna medvetslösa och hängs upp i ena foten i ett rullband. En slaktare skär ett djupt sår i halsen på varje medvetslös gris, vilket gör att de blöder till döds. Sedan skickas kroppen in i skållkaret för att göras ren, pälsen bränns bort med eld, griskropparna klyvs och styckningsprocessen påbörjas. Snart går grisarna inte att känna igen.

Dom som har läst de här mår förhoppningsvis illa, om du tänker dig att du va de djuret som skulle bli slaktad, åka långa vägar, andas in obehagliga gaser, slås medvetslös, inte få träffa din mamma, utan få se henne ligga på ett betonggolv och skrika. Jag tror inte de skulle vara så kul, de va allt för mig.

De är är vad vi äter, smaklig måltid.